HELT SJUKT

Det är mer än två veckor sedan jag skrev här och jag önskar att anledningen var att jag var lat och hellre gjorde annat men jag har faktiskt varit väldigt sjuk och livet sattes på paus ett tag.

Natten till fredagen den 29/5 vaknade jag och skulle gå på toaletten. Det snurrade till och jag gick rakt in i toalettdörren men jag trodde att jag bara var trött. En timme senare på nattens andra kissbesök (som gravid kissar jag från 4-8 ggr per natt, så har det varit sen i början, det är överjävligt för man blir aldrig utvilad) så snurrade det till igen och den gången ramlade jag in i vår byrå i sovrummet. Sedan kröp jag fram och väckte Gustav och sa att något var fel – alla våggar, tak och golv lutade som i lustiga huset.

Gustav trodde jag överdrev men jag blev rädd och insisterade på att något var väldigt fel så jag vägrade somna om och fick istället hjälp att gå ner och sätta mig i soffan. Där blev det mer tydligt att allting var snett och jag ringde 1177 som sa att vi skulle åka in akut.

På akuten fick jag genomgå neurologiska tester och en hjärnröntgen för att sedan placeras på Stroke- och neuorologavdelningen. Där låg jag och besvarade frågor och gjorde tester fram till fredag eftermiddag då min läkare kom in och sa att de inte kunde hitta någon anledning till varför jag hade en försämrad balans – och alla tester visade på att problemet inte var neurologiskt. Jag andades ut men kände samtidigt att något var fel och tog därför illa vid mig då läkaren ifrågasatte min psykiska hälsa och skyllde problemen på att jag ”inbillade mig” och att min gravida mage gjorde det svårare att gå. Hon skrev ut mig och jag ringde Gustav som kom och hämtade mig.

Ungefär 30 min senare kände jag att det blev värre och la mig därför och sov hemma i soffan. När jag vaknade så var jag jättesjuk. Jag kunde knappt öppna ögonen för det var som om jag satt i en snabb karusell. Jag kunde knappt skilja på tak och golv. Allting snurrade i en fruktansvärd fart.

Sedan började kräkningarna. Jag kräktes var FEMTE MINUT, och det var starka och smärtsamma kräkningar. 

Vi ringde ambulans men blev prio två pga. en bilolycka (förståeligt) så ambulansen kom typ 1,5 h senare. Jag låg på alla fyra på golvet och kräktes fram till dess och sen åkte vi in med vad ambulanspersonalen trodde var Kristallsjukan.

När jag väl hamnat i en säng på akuten så hade jag förlorat all balans. Jag var en grönsak. Jag kunde inte röra på mig (inte ens vrida på huvudet), äta, dricka eller gå på toaletten på två dygn. Jag låg på medicinakuten och bara grät och frågade om jag skulle dö. Jag fick kissa i en potta som Gustav la under mig och jag fick dropp för att få i mig nåt.

Den tredje dagen fick jag sockerdropp för att orka vara vaken mer. Vi fick reda på att jag troligtvis fått en inflammation i balansgången och att problemet bara kunde tränas bort med rörelser, vilket skulle tvinga mig att bli mer aktiv.

Jag blev sen förflyttad till Kvinnokliniken och bara av att byta säng så kräktes jag gång på gång på gång. Varenda rörelse var ett helvete och jag var helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag var orolig för mitt barn och jag var så fruktansvärt rädd och hade en stor dödsångest. Gustav försökte trösta mig och peppa mig men det var så hemskt att ens försöka sätta sig upp i sängen – näst intill omöjligt. ALLTING snurrade.

Första toalettbesöket tog 1,5 timmar. Toaletten var ca 5-7 m från sängen men det tog mig 45 min att ens våga gå upp ur sängen och 45 min att sedan gå dit, kissa och gå tillbaka. Gustav stöttade mig och jag gick med en stödgrej som jag nästan låg över med överkroppen. 

Jag fick ett träningsschema (med Kompensationträning) och var tvungen att börja äta och dricka. De kopplade bort droppen. Första dagen åt jag fyra skedar och drack kanske 1 dl vatten. Sedan fick jag Piggelin som skulle ge mig mer energi (socker) för att orka vara vaken och försöka träna.

Kompensationträning innebär att min hjärna skulle lära sig att kompensera för den bortfallna balansen och istället för att förlita sig på balansnerven så skulle andra kroppsdelar ta över funktionen, t ex ögon, armar, ben. Detta eftersom man inte alltid återfår balansen igen – eller om man får det så kan det ta upp till ett år. Med kompensationträning så kan man lära sig leva under andra balansomständigheter och därför känna sig normal och frisk och fungera fastän man egentligen har en utslagen balans.

På sen måndag kväll fick Gustav inte längre vara kvar pga. platsbrist och eftersom jag var så rädd och förstörd så klarade jag mig inte utan honom, så jag åkte med honom hem. I rullstol rullades jag till bilen och sedan hängde jag på Gustav till jag låg hemma i sängen. 

På tisdagen började vi med träningen på riktigt och jag kämpade mot den extrema hjärntröttheten för att kunna bli frisk. Hela veckan behövde jag hjälp 24/7, Gustav fick sjukskriva sig. 

Den hjärntröttheten jag upplevt önskar jag inte på någon – den var hemsk. Jag blev glömsk, kunde inte ens titta på tv för det var för ansträngande och hade svårt att hänga med och förså vad folk pratade om. Så jävla obehagligt.

På fredag morgon så var hjärnan helt slut av all träning och mina ögon var så trötta så blodkärlen sprack i dem (blödning i vitan) och jag fick dubbelseende. Panik igen. Detta var inte något som skulle ingå i min sjukdiagnos. Jag fick åka upp till sjukhuset igen och blev kvar där hela dagen för olika tester men man kunde inte förstå varför jag fått dubbelseende. Jag testades igen för ev. neurologiska fel men allt såg bra ut.

Ångesten var så enorm. Jag har aldrig varit så rädd och mått så dåligt förut. Jag bara grät och grät och Gustav hade ett tufft jobb att ta hand om mig.

För att orka fortsätta träningen och försöka komma framåt i mitt tillfrisknande så bestämde vi oss för att tro att ögonproblemen kommit av sjukdomens utmattning i kombination med att jag är höggravid och kroppen arbetar för fullt med att producera mitt barn. Det tog nästan en vecka innan ögonen var återställda och jag slutade få dubbelseende varje gång jag vaknade. (Men blödningen är fortfarande kvar men läker sakta).

I fredags, dvs två veckor efter mitt insjuknande, så var första gången som jag inte kände mig handikappad eller rädd. Jag skulle säga att jag idag har ungefär 80-90% balans och att jag nästan kan ta in alla intryck från min omgivning. Jag har svårt att se träd/natur, att handla och se på tv för länge (eftersom de blir för mycket intryck) men jag kämpar på med min träning och försöker klara mer och mer dag för dag.

Jag räknar med att det kommer ta veckor (kanske månader) innan jag är 100% fungerande och är ibland fortfarande rädd, framför allt för återfall (som läkaren förvarnat kan komma) men jag känner att jag börjar leva igen och bli mig själv igen.

De fem kilona (!) jag tappade på sjukhuset är på väg tillbaka och mitt barn är rörligt i magen så jag tror hon mår bra. Det är bara att fokusera på målet och träna, träna, träna till jag blir bra igen.

TACK ALLA NI SOM HJÄLPT MIG OCH PEPPAT MIG OCH BRYTT ER UNDER DEN HÄR SVÅRA TIDEN. Det har gett mig så mycket mer kraft och ork! Jag är så tacksam att jag har så fina människor i mitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s