IGÅNGSÄTTNING

Idag, för ett år sedan, bröt jag ihop emotionellt. Jag hade gått över bf, var gigantisk och säker på att mitt barn var för stort för att komma ut ”den rätta vägen”. Jag försökte tvinga mig till ultraljud men fick inget. Ångesten växte. Mina söta barnmorskor försökte verkligen hjälpa mig utan resultat, det var fullt upp på Förlossningen. 

Så jag blev tokig. Hotade med att om ingen tog mig på allvar så skulle jag själv ta ut barnet ”här och nu”. Det funkade.

Vi fick tid för ultraljud inom ett par timmar och jag ringde hem Gustav från jobbet. Vi tog inte med oss någonting utan åkte upp för att stämma av storleken på barnet. Det vi inte visste då var att man då skulle upptäcka att mitt vatten var slut och att barnet måste ut NU. 

Tre timmar fick vi på oss – efter att vi känt oss dumma som inte tog med bb-väskan och fått höra att de egentligen inte ville släppa iväg oss alls – och sen skulle vi läggas in för igångsättning. 

Sen kom vår dotter till världen. 

IT’S THE END OF AN ERA

På måndag börjar jag arbeta, efter en 1,5 års lång ”paus” från yrkeslivet. Mitt barn fyller ett år och jag har varit hemma med henne hela första året. Nu är det dags för pappa att vara hemma med henne och få kvalitetstid medan mamma bringar in cashen. Och ni anar inte hur länge jag längtat och saknat det vanliga livet. Jag vill så gärna börja arbeta igen!

Sen slår det mig att det här är slutet på mina och Emilias föräldradagar. Vi kommer inte längre vakna ihop, spendera dagen ihop och lägga oss ihop. Vi kommer ha nån timme om dagen att ses och inte mer. Mitt hjärta går sönder.

Jag är så rädd att hon ska tro att jag lämnar henne frivilligt, att jag bortprioriterat henne, att jag inte orkar med henne mer. Tänk om hon tror att mamma ledsnat, inte vill ha henne mer. Tänk om.

Jag mår inte bra nu, så är det bara. Jag har sån superstor megaångest över den här förändringen så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Jag gråter, dagdrömmer om att kidnappa mitt barn och åka så långt bort jag bara kan så att ingen kan ta henne från mig, och har svårt att andas.

Oh the irony… här har jag i månader drömt om ett arbete och så blir jag typ headhuntad till ett jävla drömjobb och vad händer? Jo, jag mår dåligt över det. Men så är det väl att vara mamma? Man måste väl bara vänja sig att vara utan den där andra halvan. Man måste. 

Men jag älskar henne så enormt. I förrgår när jag skulle sova middag med henne så sträckte hon fram kaninörat under min näsa så jag fick lukta på den, precis som hon gör när hon ska sova. Vem gör något så fint när man är så liten? Mitt älskade barn. Älskade älskade älskade mammas Emilia. 

Andas…. Det kommer att gå bra. Jag måste minnas att andas.