Kategoriarkiv: THE [IMPORTANT] WORDS

SNART HAR ETT ÅR GÅTT

Vad kan man säga om vår tid under Emilias första år i livet? Inget år har varit mer utmanande, tröttare, jobbigare, tuffare – eller mer underbart.

Vi fick ett barn som inledde sina första månader i livet med att skrika och inte sova. Det där folk säger om att nykläckta barn sover 20/dygn stämmer inte, vill jag lova. Emilia var vaken dagar och nätter fram till hon var 6 månader. Då började hon sova middag och helt plötsligt var livet något helt annat och varje dags kamp för att bara orka leva fick sitt slut.

(Okej, hon sov faktiskt några hela nätter runt tre-månader… De nätterna räddade mitt psykiska tillstånd och gjorde att jag äntligen fick återhämta mig och bli frisk från virussjukdomen jag fick i V30.)

Så vi fick en tuff start på ett år som redan hade varit vårt värsta och sjukaste någonsin. Det var flera gånger jag ville stänga dörren hemma och dra. Men jag stannade alltid kvar.

Men det gjorde mig stark. Att leva med dödsångest samtidigt som man gick hemma själv med en balanssjukdom och ett litet oskyldigt barn lärde mig bli tuffare. Och min och Gustavs relation växte enormt. Vi blev mer sammansvetsade, lutade oss på varandra, älskade varandra lite mer.

Och när nyåret kom så kom Emilia in i sin värsta sov-ingenting-fas hittills och vi fick hjälp av farmor och mormor som tog nätter, jag fick gå till sömnläkare och få lära mig sova igen, fick tabletter utskrivna som skulle hjälpa mig till djupsömn (vad är djupsömn? Jag hade inte upplevt det sen tidiga våren 2015). Det räddade oss.

Vi kom igen den perioden och därefter kom lyckan och glädjen jag hade drömt om. De där stora och starka härliga känslorna.

Sen har allting bara rullat på och den oturen vi hade 2015 har vi blivit kompenserade för – vi fick dagisplats på ett litet privat dagis (precis det vi önskade) fast vi egentligen låg långt ner på listan och inte hade en chans, jag blev headhuntad och kommer inom kort börja arbeta som koordinator medan Gurra får gå hemma på pappaledighet till nästa år, Emilia är ett fantastiskt tryggt och lyckligt barn (precis som vi jobbat och slitit för sen hon föddes)….

Vi är lyckligt lottade. Och lyckliga. Väldigt lyckliga.

Och nu har vi semester tillsammans. Det är magiskt.

Annonser

KLAGOMUREN

Jag bloggar ju ganska sällan nu – vill inte hålla på med mobil eller annat i onödan när man är hemma med ett barn. Kvällarna vill man ju vila på, när barnet väl somnat och slla måsten är gjorda och klara. Sen när jag väl bloggar så är det skönt att klaga av sig. Så är det ju. Därför blir inläggen ganska onyanserade. 

Så för de som är oerfarna: en blogg speglar ingen verklighet. Man väljer vad man visar och skriver och det är sällan en bedömning på en människa kan göras utifrån en blogg, om ens någonsin?

Jag klagar av mig här när det är kämpigt men jag skriver inte om sånt som är kul eller roliga grejer som händer. Då njuter jag bara och upplever dem. 

Jag vet att det finns äldre (och utan bloggerfarenhet) som läser här ibland och som inte inser att en blogg endast speglar en mininmal procent av livet. Jag vill bara informera om det om det så det är tydligt. 

Tack och hej, leverpastej.

HEJDÅ MÖRKA 2015

Så 2015 blev inte vad jag trodde, på långa vägar. Det blev en enda lång sjukdomskamp som jag ännu inte kommit ur till 100%. Det finns stunder då jag rör mig som om jag är alkoliserad, tappar fotfäste och mår dåligt.

Men jag mår så otroligt mycket bättee nu. Jag har återhämtat mig bra, även om det tog tid och var väldigt mörkt ett tag.

Året 2015 var tänkt att vara det mest fantastiska året i mitt liv – och visst kom det bästa jag någonsin gjort ut av det – men riktigt så slutade det inte. 

Jag blev bränd i början av året, sov hela tiden till jag fick så mycket gravidkrämpor så jag inte sov alls och gick in i en mörk tid psykiskt. Sen slog virus på balansinnet till och jag lades in på sjukhus för eventuell stroke, höggravid såklart. Låg med dropp och tappade 5 kg på tre dygn. (Troligtvis så var det här som vattnet i magen försvann och som sen kom att riskera min dotters liv).

Sen skulle rehabiliteringen börja. Jag fick lära mig gå igen, stå igen och att ta mig från plats a till b utan att ramla. Det var en fruktansvärd tid. Varje kväll grät jag för jag var så rädd att inte vakna upp kommande morgon igen. Så mycket dödsångest. Gustav, Lena och mamma var verkigen mina klippor under den här tiden. Båda tog ledigt från arbetet för att hjälpa mig. Jag klarade mig inte själv alls.

Efter rehabiliteringen var jag sängliggandes till jag födde barn. Jag är glad att sommaren var regning för jag såg den bara genom fönstret.

Fyra dagar efter beräknat datum kom sen vår dotter och den första månaden var ren psykisk och fysisk kaos men när hon var ute ut kroppen så började min motorik fungera igen och jag blev äntligen bättre.

Hösten och vintern kom sedan med ljus och kärlek till det lilla barnet och även om sömnlösheten skapat många breakdowns så gick vi ur året med glädjen av att få spendera resten av våra år mer det lilla underbara barnet vi skapat.

Tack 2015 för att du gett mig mer balls men dumma dig för att du gjort mig mer sårbar och rädd inför sjukdomar och döden. 

Tack 2015 för att du höll mig vid liv även när jag trodde det var över men fan för de minnena du för alltid etsat fast i mig.

Tack 2015 för att du visade mig så mycket kärlek genom att pressa både mig och Gustav till gränsen. Jag har aldrig känt mig så älskad som det här året eller varit så säker på att jag hittat rätt människa att dela det med.

Tack 2015 för att du gav oss en dålig jävla sommar – jag hade sörjt en eventuell fin sommar inifrån vårt sovrum.

Tack 2015 för att du tvingade mig igenom allt det svåra för nu vet jag hur stark jag är.

Och tack 2015 för vårt underbara barn. Hon är det bästa som hänt oss, för alltid.

Jag kommer gå in i 2016 med följande lärdomar:

– Det som inte dödar dig gör dig modigare, men det är okej att vara rädd ibland, så länge inte rädslan får styra.

– Vid sorg, skam och tuffa tider så måste jag sluta isolera mig själv. Det är bara dumheter och det förbättrar ingenting.

– Ur det allra värsta kan det allra bästa växa, man måste ha tålamod.

– Kärlek är inte att pussas, skicka hjärt-emojis eller äta romantiska middagar. Kärlek är att sitta sovandes på en stol brevid den man älskar och att hela tiden repetera ”det kommer bli bra”. Eller att lämna sjukhuset för att hellre ligga sjuk brevid den man älskar än att vara närmare den vård man egentligen behöver.

– Kärlek är också en tår som rinner nerför hans kind när han ser sin dotter för första gången och viskar ”hon har mörka ögon”.

– Kärlek är också följande ord, ”du har inget att vara rädd för”. 

– Dålig mat ger inga gravidkilon, de ger vanliga kilon. Stäng truten.

– Jag klarar så mycket mer än jag tror, det måste jag minnas.

Jag önskar er alla ett friskt och lyckligt 2016! 

NEJ, VI MÅSTE FÅ VARA ÄRLIGA

Skrämdes lite över ett blogginlägg av skådespelerskan (och nyblivna mamman) Claudia Concha. Länk finner du här. Det heter ”Är det verkligen så jobbigt att få barn” och handlar om att Claudia själv inte förstår varför mammor klagar på att det är tufft att vara förälder och förvarnar barnlösa vänner om att det kommer att bli tufft – något som hon själv inte alls håller med om.

Först och främst: grattis till henne. Jag unnar alla glädje och ro som förälder. Hoppas hon får njuta länge och mycket. Det förtjänar hon.

Men det upprör mig att man skriver så hårt om alla de som tycker det är jobbigt att vara mamma ibland. Man får inte, bara för att man själv har en annan upplevelse, förminska andras oro och kamp. Man får helt enkelt inte förminska andra! Inte på något sätt, i något sammanhang. 

Hon skriver sedan i ett annat inlägg att anledningen till hennes inställning är att hennes egen mamma aldrig någonsin klagat på att ha barn (hon har tydligen fem) och hon tror att det är därför som hon fått en positiv inställning till det.

Min mamma har heller aldrig klagat på hur det var att vara mamma till mig och min bror, fastän hon var ensamstående. Inte min pappa heller som har fyra barn. Det enda jag någonsin hört från mina föräldrar är hur underbart och rosenskimrande fantastiskt det är att vara förälder, hur mycket det ger och hur mycket kärlek man känner.

Därav min käftsmäll när jag fött ut Emilia.

Jag hade önskat att mina föräldrar sagt att det är tungt ibland, att ibland är du så trött så du bara gråter. Jag hade behövt höra att ungefär 50% sv alla nyblivna föräldrar inte känner kärlek direkt till barnet och att det är helt normalt. Jag hade velat höra att man ibland tänker att ”jag orkar inte mer” eller ”om hon inte slutar skrika nu så bryter jag ihop.”

Jag fick en sån jävla hemsk start på mammalivet och jag tror att det hade kunnat undvikts om man berättat för mig att det inte alltid är underbart med barn. Jag hade behövt få stöd DIREKT när vi kom hem från bb med barnpassning (även om de bara varit en halvtimme/timme) och lugnande ord om att allt är som det ska så jag hade slippa suttit och sliti mitt hår och gråtit de första veckorna. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och livrädd. 

Mitt barn skrek bara första månaden. Hon var aldrig lugn, hon sov knappt. Jag var så chockad.

Idag är det annorlunda. Hon stabiliserades och när vi äntligen fick tystnad och lite sömn så blev allt så mycket lättare och bättre. Jag skulle vilja hävda att mitt barn nu är ganska lätt, sover bra i perioder och är hanterbar nästan jämt men det gör inte att jag klankar ner på andra som sliter med sina barn och ifrågasätter varför de gråter och upplever det som tufft att ha barn. Jag vill krama alla dem som känner så och säga att allt kommer bli bra! Inte skriva ett blogginlägg och förminska dem.

Det här är den bästa tiden i mitt liv, utan tvekan. Emilia är den mest underbara personen jag mött (och hennes pappa) och varje dag med henne är kärlek och glädje. Men det kommer säkert tider då hon blir jobbigare och då kommer jag säkert bryta ihop några gånger igen men varför skulle det vara fel? Vi är ju mänskliga allihopa. Vi känner och vi upplever och livet vänder sig upp och ner hela tiden. Så är det ju bara.

Jag tänker ofta på hur mycket jag ska vara där för Emilia när hon själv får barn. Aldrig skrämma henne med en massa måsten eller faror för barnet utan berätta hur det var för mig, hjälpa henne så mycket hon bara behöver med stöd och hjälp och framför allt – erbjuda hjälp. Dygnet runt. Alla dagar. Hon ska inte behöva bli rädd eller börja hallucinera av sömnbrist för jag ska hjälpa henne. 

Jag hoppas Claudia vaknar upp ur sin egen bubbla snart och inser att det hon skrivit inte var särskilt snällt och varmt – inte särskilt moderligt, faktiskt. Vi måste stötta och finnas där för varandra som nyblivna mammor, inte fälla och kritisera.

MÅNGA MÅR DÅLIGT UNDER SINA GRAVIDITETER

Jag har tydligen gjort något fel som berättat att jag inte tycker om att vara gravid. Det är tydligen stötande att se att någon har ångest pga en kommande förlossning och ångest från en balanssjukdom som skrämmer eftersom 50% får återfall och som höggravid klarar jag inte ett sådant. Särskilt inte i kombination med förlossning.

Detta är alltså inte en normal rädsla enligt människor jag nu pratat med. MEN enligt min barnmorska, vänner, sambo och psykolog så är denna typen av ångest något som drabbar ca 20% av alla gravida.

Jag frågade min sambo om han tycker jag verkar ha psykiska problem men han skrattade och sa nej och att han som lever med mig vet att det inte är så.

Ja, jag har ett stort kontrollbehov. Vissa blir tvugna att skapa det under uppväxtåren för att de känner sig otrygga. Jag jobbar på att förminska det och blir därför bättre med åren. Sådan form av personlig utveckling är viktig för mig och något jag prioriterar.

Jag har en vän med samma typ av kontrollbehov. Hon har ätit ångestdämpande under båda sina graviditeter. Jag väljer att rida ut det på annat sätt för jag har ingen positiv syn på tabletter, vilket såklart då också gör att det blir lite kämpigare. Men skulle jag döma henne för det, av den anledningem? ALDRIG. Hon gör det som passar henne bra och det hon mår bättre av.

Att bli dömd för rädslor är något jag är van vid, för jag har varit rädd för mkt sen jag var liten (pga otrygghet). Men att bli dömd av människor som ska stå mig när och att få elaka saker skrivna till mig om huruvida jag är psykiskt kapabel att ta hand om ett barn – det är bara rena dumheter.

Jag kommer bli en jättebra mamma på alla sätt och vis. Ni behöver inte oroa er. Och jag är inte galen, jag är bara ärlig om en dålig graviditet och har även pga den ärligheten fått en hel del credd och människor som tackar för att jag vågar säga de dem inte vågar säga.

Vill man inte läsa så behöver man inte läsa. Jag skriver för min egen skull, inte någon annan och för det förtjänar jag inga personliga kränkningar.

HELT SJUKT

Det är mer än två veckor sedan jag skrev här och jag önskar att anledningen var att jag var lat och hellre gjorde annat men jag har faktiskt varit väldigt sjuk och livet sattes på paus ett tag.

Natten till fredagen den 29/5 vaknade jag och skulle gå på toaletten. Det snurrade till och jag gick rakt in i toalettdörren men jag trodde att jag bara var trött. En timme senare på nattens andra kissbesök (som gravid kissar jag från 4-8 ggr per natt, så har det varit sen i början, det är överjävligt för man blir aldrig utvilad) så snurrade det till igen och den gången ramlade jag in i vår byrå i sovrummet. Sedan kröp jag fram och väckte Gustav och sa att något var fel – alla våggar, tak och golv lutade som i lustiga huset.

Gustav trodde jag överdrev men jag blev rädd och insisterade på att något var väldigt fel så jag vägrade somna om och fick istället hjälp att gå ner och sätta mig i soffan. Där blev det mer tydligt att allting var snett och jag ringde 1177 som sa att vi skulle åka in akut.

På akuten fick jag genomgå neurologiska tester och en hjärnröntgen för att sedan placeras på Stroke- och neuorologavdelningen. Där låg jag och besvarade frågor och gjorde tester fram till fredag eftermiddag då min läkare kom in och sa att de inte kunde hitta någon anledning till varför jag hade en försämrad balans – och alla tester visade på att problemet inte var neurologiskt. Jag andades ut men kände samtidigt att något var fel och tog därför illa vid mig då läkaren ifrågasatte min psykiska hälsa och skyllde problemen på att jag ”inbillade mig” och att min gravida mage gjorde det svårare att gå. Hon skrev ut mig och jag ringde Gustav som kom och hämtade mig.

Ungefär 30 min senare kände jag att det blev värre och la mig därför och sov hemma i soffan. När jag vaknade så var jag jättesjuk. Jag kunde knappt öppna ögonen för det var som om jag satt i en snabb karusell. Jag kunde knappt skilja på tak och golv. Allting snurrade i en fruktansvärd fart.

Sedan började kräkningarna. Jag kräktes var FEMTE MINUT, och det var starka och smärtsamma kräkningar. 

Vi ringde ambulans men blev prio två pga. en bilolycka (förståeligt) så ambulansen kom typ 1,5 h senare. Jag låg på alla fyra på golvet och kräktes fram till dess och sen åkte vi in med vad ambulanspersonalen trodde var Kristallsjukan.

När jag väl hamnat i en säng på akuten så hade jag förlorat all balans. Jag var en grönsak. Jag kunde inte röra på mig (inte ens vrida på huvudet), äta, dricka eller gå på toaletten på två dygn. Jag låg på medicinakuten och bara grät och frågade om jag skulle dö. Jag fick kissa i en potta som Gustav la under mig och jag fick dropp för att få i mig nåt.

Den tredje dagen fick jag sockerdropp för att orka vara vaken mer. Vi fick reda på att jag troligtvis fått en inflammation i balansgången och att problemet bara kunde tränas bort med rörelser, vilket skulle tvinga mig att bli mer aktiv.

Jag blev sen förflyttad till Kvinnokliniken och bara av att byta säng så kräktes jag gång på gång på gång. Varenda rörelse var ett helvete och jag var helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag var orolig för mitt barn och jag var så fruktansvärt rädd och hade en stor dödsångest. Gustav försökte trösta mig och peppa mig men det var så hemskt att ens försöka sätta sig upp i sängen – näst intill omöjligt. ALLTING snurrade.

Första toalettbesöket tog 1,5 timmar. Toaletten var ca 5-7 m från sängen men det tog mig 45 min att ens våga gå upp ur sängen och 45 min att sedan gå dit, kissa och gå tillbaka. Gustav stöttade mig och jag gick med en stödgrej som jag nästan låg över med överkroppen. 

Jag fick ett träningsschema (med Kompensationträning) och var tvungen att börja äta och dricka. De kopplade bort droppen. Första dagen åt jag fyra skedar och drack kanske 1 dl vatten. Sedan fick jag Piggelin som skulle ge mig mer energi (socker) för att orka vara vaken och försöka träna.

Kompensationträning innebär att min hjärna skulle lära sig att kompensera för den bortfallna balansen och istället för att förlita sig på balansnerven så skulle andra kroppsdelar ta över funktionen, t ex ögon, armar, ben. Detta eftersom man inte alltid återfår balansen igen – eller om man får det så kan det ta upp till ett år. Med kompensationträning så kan man lära sig leva under andra balansomständigheter och därför känna sig normal och frisk och fungera fastän man egentligen har en utslagen balans.

På sen måndag kväll fick Gustav inte längre vara kvar pga. platsbrist och eftersom jag var så rädd och förstörd så klarade jag mig inte utan honom, så jag åkte med honom hem. I rullstol rullades jag till bilen och sedan hängde jag på Gustav till jag låg hemma i sängen. 

På tisdagen började vi med träningen på riktigt och jag kämpade mot den extrema hjärntröttheten för att kunna bli frisk. Hela veckan behövde jag hjälp 24/7, Gustav fick sjukskriva sig. 

Den hjärntröttheten jag upplevt önskar jag inte på någon – den var hemsk. Jag blev glömsk, kunde inte ens titta på tv för det var för ansträngande och hade svårt att hänga med och förså vad folk pratade om. Så jävla obehagligt.

På fredag morgon så var hjärnan helt slut av all träning och mina ögon var så trötta så blodkärlen sprack i dem (blödning i vitan) och jag fick dubbelseende. Panik igen. Detta var inte något som skulle ingå i min sjukdiagnos. Jag fick åka upp till sjukhuset igen och blev kvar där hela dagen för olika tester men man kunde inte förstå varför jag fått dubbelseende. Jag testades igen för ev. neurologiska fel men allt såg bra ut.

Ångesten var så enorm. Jag har aldrig varit så rädd och mått så dåligt förut. Jag bara grät och grät och Gustav hade ett tufft jobb att ta hand om mig.

För att orka fortsätta träningen och försöka komma framåt i mitt tillfrisknande så bestämde vi oss för att tro att ögonproblemen kommit av sjukdomens utmattning i kombination med att jag är höggravid och kroppen arbetar för fullt med att producera mitt barn. Det tog nästan en vecka innan ögonen var återställda och jag slutade få dubbelseende varje gång jag vaknade. (Men blödningen är fortfarande kvar men läker sakta).

I fredags, dvs två veckor efter mitt insjuknande, så var första gången som jag inte kände mig handikappad eller rädd. Jag skulle säga att jag idag har ungefär 80-90% balans och att jag nästan kan ta in alla intryck från min omgivning. Jag har svårt att se träd/natur, att handla och se på tv för länge (eftersom de blir för mycket intryck) men jag kämpar på med min träning och försöker klara mer och mer dag för dag.

Jag räknar med att det kommer ta veckor (kanske månader) innan jag är 100% fungerande och är ibland fortfarande rädd, framför allt för återfall (som läkaren förvarnat kan komma) men jag känner att jag börjar leva igen och bli mig själv igen.

De fem kilona (!) jag tappade på sjukhuset är på väg tillbaka och mitt barn är rörligt i magen så jag tror hon mår bra. Det är bara att fokusera på målet och träna, träna, träna till jag blir bra igen.

TACK ALLA NI SOM HJÄLPT MIG OCH PEPPAT MIG OCH BRYTT ER UNDER DEN HÄR SVÅRA TIDEN. Det har gett mig så mycket mer kraft och ork! Jag är så tacksam att jag har så fina människor i mitt liv.

I’M A SURVIVOR

Om det är något bra som jag har med mig i ryggsäcken från en ganska jobbig uppväxt så är det styrka. Jag är stark och jag växer mig starkare för varje år. Man sätter sig inte på mig så lätt men om man lyckas så skadar det mig ändå inte så mycket för jag arbetar mycket med att acceptera det jag inte kan förändra.

Igår fick jag sparken från mitt jobb för att jag är gravid, fast de använde en falsk ekonomisk anledning såklart.

Det innebär att jag kommer gå hemma till jag föder vårt barn, eftersom man helst inte anställer gravida kvinnor. Det innebär också att lagen om att man inte får sparka en gravid kvinna (av den anledningen) inte funkar så bra alls och den skyddar oss definitivt inte. Precis som i alla andra situationer i livet så är man en ensam krigare.

Jag är såklart arg – vem skulle inte vara det? – men jag har också en acceptans för att världen inte är rättvis men att det inte är något jag kan styra över eller ändra på som en liten utsatt person. Jag kan bara berätta att det här har hänt och visa på att detta fortfarande sker i 2015 års Sverige. I en nation där man säger att jämlikheten nästan är som störst.

Jag vet att det kommer bli kämpigt och att det kommer komma dagar då jag är ledsen över min situation men idag är jag lättad för att jag slipper gå tillbaka till personliga attacker, nedsättande kommentarer, utfrysning och kränkningar. Jag är också tacksam för solen, min hälsa, min kärlek och mitt barn. Där vill jag lägga dagens fokus.

Jag älskar er Gustav och lilla E. Jag älskar er så mycket så jag knappt orkar känna det för det är så starkt. Jag vet att jag klarar allt så länge ni är med mig.

HON ÄLSKADE DEM ALLA

Jag var lite deppig förra helgen. Det såg ni ju. Ifrågasatte mitt och andras beteenden och kände mig osäker.

Idag, efter en vecka med återupplivade relationer, så är jag mig själv igen. Happy and jolly!

”Men hon älskade dem alla” skulle vara titeln om jag gav ut en själbiografi:

Hon vågade inte säga hej till en gammal kollega som hon saknat så länge för hon visste inte hur reaktionen skulle bli MEN hon älskade dem alla. Hon ratade fester, fikor och middagar under ett halvår men hon älskade dem alla. Hon skickade ut ett mass sms och ställde in allt ev. firande av sin födelsedag (och hotade vissa som hon märkte inte respekterade det) men hon älskade dem alla. Hon svarade aldrig i telefonen när dem ringde men …. .

Hon älskar er alla. Faktiskt.

Ps!! Bäckgren, läser du detta? Jag drömde om dig inatt! Att vi badade i en pool och du hade en ascool baddräkt på dig. Fan va kul de va! Jag saknar dig idag.

BABY I’M ADDICTED

Jag tittade på en film förra helgen som, mot mitt vetande, handlade om sexmissbruk. Den filmen satte igång en massa tankar i mitt huvud. För det första så var det så smutsigt att följa hur de olika människorna ”utövade” sitt missbruk. Det varbetyngande att se hur en sådan stark lust kunde rinna över i ångest, ”bakfylla” och självhat.

Regissören hade gjort ett bra arbete med att verkligen förmedla hur sexmissbruk är som vilket annat missbruk som helst. Man kunde enkelt dra paraleller till alla andra typer av missbruk, t ex droger (som nu för tiden står mig mer kunskapsmässigt nära än någonsin).

Jag har alltid haft en missbrukarpersonlighet och eftersom jag vetat om det så har jag varit försiktig på alla de områden där man skulle kunna fastna i ett missbruk. Jag brukar det mesta pisset som kan helst ska hålla sig borta från (men absolut  inte droger) men jag är noga med mitt förhållande till det. Det, och mitt medvetande om att jag alltid måste ha ett vakande öga öppet vad gäller alkoholkonsumtion och liknande, har gjort mig uppmärksam och noggrann.

Det jag inte visste när jag gjorde det ”valet” var att missbruk även kan handla om känslor.

Under mina yngre dagar så hade jag alltid nya vänner och pojkvänner. Det var en non-stop hamstersnurra som bara spinnade på fram till det att jag 2010 slog i botten. Hur eller varför det hände vill jag inte gå in på men jag vill dela med mig av den uppenbarelsen jag fick. Jag knatade hem till min lägenhet med ångest och en halv sko efter en av de galnaste nätter jag haft och insåg att jag inte kunde sjunka lägre än så här. Jag hade knarkat människor så länge att jag såg det som okej att bli utkastad och behandlad som piss bara för att få fem minuters värme.

När man får ett sådant uppvaknande och inser att ”hallå, vänta, något stämmer inte här” då blir man ledsen och arg. Man letar anledningar och man söker efter alla de gånger de hänt och frågar sig själv ”varför”.

Det blev min början på att ta mig ur mitt missbruk.

Jag kan i efterhand känna att jag önskar att min mamma och pappa hade pratat med mig om det här. Jag hade ingen aning om hur relationer skulle vara, jag var bara en unge när jag fick min första kick. Det kändes bra så jag fortsatte. Det kan vara en frustration för mig idag att känna att jag hade kunnat sluppit bli så sviken och illa behandlad (och även utsatt i situationer ingen ska behöva utsättas för) om mina föräldrar tagit det där viktiga snacket med mig när jag var liten. (Det är inte ett misstag som jag kommer göra med mina barn, vill jag lova).

Nu är det som det är och jag är idag medveten om vad jag behöver göra för att inte falla i samma gamla spår. Jag har även delat med mig av det till dem som står mig nära, bara för att de ska veta att man inte får behandla mig illa även om jag tillåter det själv. Jag är starkare idag, jag är vuxen nu. Även om det finns dagar då jag saknar kickarna och skulle ge allt för att vara tillbaka så vet jag att jag vet bättre nu än att ge med de känslorna. Jag är för förnuftig för att låta mig nyttjas igen. Jag bär med mig en stopp-skylt dagligen och låter ingen förminska mig.

Så varför tar jag upp detta?

Det är viktigt att vi alla blir medvetna om alla dessa olika uttryck av låg självkänsla och sorg som finns så att vi kan ta hand om varandra. Vi får inte släppa ut våra barn och låta dem utforska världen och sig själva utan medvetandet om missbruk av olika slag. Vi har ett ansvar som vuxna människor – för oss själva och för varandra – om att informera så mycket vi bara kan om de olika uttrycken ett missbruk kan ha.

Idag sitter jag i en grupp men människor i alla olika åldrar 2 ggr i månaden och diskuterar (och gråter) över de missbruken vi har i vår värld. Missbruk vi aldrig valt eller ens skulle kunnat drömma om för några år sedan. Det gör att man får sig en tankeställare. Jag önskar er alla den tankeställaren.

Trevlig helg!