Kategoriarkiv: THE INSIDE

IT’S THE END OF AN ERA

På måndag börjar jag arbeta, efter en 1,5 års lång ”paus” från yrkeslivet. Mitt barn fyller ett år och jag har varit hemma med henne hela första året. Nu är det dags för pappa att vara hemma med henne och få kvalitetstid medan mamma bringar in cashen. Och ni anar inte hur länge jag längtat och saknat det vanliga livet. Jag vill så gärna börja arbeta igen!

Sen slår det mig att det här är slutet på mina och Emilias föräldradagar. Vi kommer inte längre vakna ihop, spendera dagen ihop och lägga oss ihop. Vi kommer ha nån timme om dagen att ses och inte mer. Mitt hjärta går sönder.

Jag är så rädd att hon ska tro att jag lämnar henne frivilligt, att jag bortprioriterat henne, att jag inte orkar med henne mer. Tänk om hon tror att mamma ledsnat, inte vill ha henne mer. Tänk om.

Jag mår inte bra nu, så är det bara. Jag har sån superstor megaångest över den här förändringen så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Jag gråter, dagdrömmer om att kidnappa mitt barn och åka så långt bort jag bara kan så att ingen kan ta henne från mig, och har svårt att andas.

Oh the irony… här har jag i månader drömt om ett arbete och så blir jag typ headhuntad till ett jävla drömjobb och vad händer? Jo, jag mår dåligt över det. Men så är det väl att vara mamma? Man måste väl bara vänja sig att vara utan den där andra halvan. Man måste. 

Men jag älskar henne så enormt. I förrgår när jag skulle sova middag med henne så sträckte hon fram kaninörat under min näsa så jag fick lukta på den, precis som hon gör när hon ska sova. Vem gör något så fint när man är så liten? Mitt älskade barn. Älskade älskade älskade mammas Emilia. 

Andas…. Det kommer att gå bra. Jag måste minnas att andas.

Annonser

YOU ARE THE LOVE OF MY LIFE

I love lilacs and avocados
Ukuleles and fireworks
And Woody Allen and walking in the snow
But you’ve got to know that

You’re the love of my life
You are the love of my life
You are the love of my life
You are the love of my life
From the moment I first saw you
The second that you were born
I knew that you were the love of my life
Quite simply the love of my life

I love Lucy and pumpernickel bread
The Statue Of Liberty and standing ovations
And falling into bed
But get it through your head that

You’re the love of my life
You are the love of my life
You are the love of my life
You are the love of my life
From the moment I first saw you
The second that you were born
I knew that you were the love of my life
Quite simply the love of my life

You an drive me crazy
You can drive me anywhere
Here are the keys
Just do as you please
It may not always be easy

But you’re the love of my life
My heart is riding on a runaway train
You are the love of my life
Through all the pleasure and pain
From the moment I first saw you
I knew it right away
I knew that you were the love of my life
Simply the love of my life
You are the love
The great love of my life.

SÖMNLÖS I VÄSTERÅS

Det har gått så långt så att jag bara sover på tabletter nu och då endast 4-5 timmar. Jag är så trött så jag knappt orkar existera vissa dagar. Det känns som att jag är tillbaka på Bb och alla känslor och all panik kastas över mig.

Mitt Bb var ju inte den bästa tiden. Ingen sömn, chockad kropp, för mycket känslor.

Men min dotter sover ganska så bra för tillfället och vårt safetynet med farmor och mormor hjälper oss nu så vi ska orka oss igenom.

Det kommer att bli bra. Det är en tidsfråga. 

  

JAG VANN

Sen jag mötte Gustav har jag ansett mig själv som en vinnare och att allt som skulle kunna leda mig bort från honom leder till stor förlust. Han är svaret på att allt jag någonsin gjort har varit rätt för det har lett mig till honom. Det fanns saker jag ångrade innan honom; nitar jag gått på, minor som smällt, dagar som varit i onödan. Jag slutade ångra allt när vi möttes. 

Jag är medveten om att ingen annan kan reperera barndomsärren jag bär på men att få de bekräftade gör stor skillnad.  Och att få vinsten av att under de resterande året av livet få uppleva och tillhöra en familj med så mycket goda grunder och värme – det är som att få en helt ny chans i livet. Det jag fått av Gustav under våra fem år ihop har satt ihop så mycket saknade pusselbitar i mig. 

Och nu har han gett mig ett barn. Världens mest underbara flicka. Det är helt otroligt hur perfekt hon är. Jag ser så mycket av honom i henne och jag älskar det. Hon är också min gyllene biljett till att vad som än händer alltid få vara en del av Gustavs liv. 

Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag spenderat varje dag de senaste (snart) fem åren med att försöka göra honom lycklig. Det är min viktigaste uppgift i livet. Allt som kan förbättra och förenkla hans liv är mitt viktigaste arbete. Jag vill alltid underlätta för honom, ta hand om honom och stärka honom i sin person. 

Han gör samma sak för mig. Den första i världen som ser mig som den jag är och hyllar det och får mig att bli en bättre version av mig själv.

Och jag vet att från allt det jag gör för honom så får jag tillbaka en man, sittandes sovandes på en stol brevid mig när jag ligger och gråter av blindhet med dropp i armen. Någon som gör mig trygg när världen går sönder. Någon som förlåter mina misstag och stannar tryggt bredvid min sida när det blåser. En man som skickar ett meddelande en grå dag och gör då att solen börjar lysa. En man som alltid sätter mig före sig själv. Eller sätter vårt barn först. 

Jag sover inte mycket, min kropp gör så ont, ibland gråter jag över förlorade delar och jag har dagar då jag bara vill dra täcket över huvudet men jag är så tacksam för livet. För jag har Gustav och Emilia. Mina kärlekar. Lyckan i livet. 

Jag är så välsignad för jag har inte bara mött kärleken en gång – jag har mött den åter igen och precis som förra gången är Gustav en del av det. 

INTROVERT 

Jag kommer aldrig glömma när Sickan sa att jag är missförstådd, för alla tror jag är extrovert när jag egentligen är motsatsen. Det var några år sedan nu men den kommentaren har verkligen fastnat i mitt minne. Jag tror det är första gången hon någonsin haft rätt (höhö). 

Jag har alltid sett mig själv som en social person men jag tror inte att jag är det – på riktigt. Egentligen så vet jag inte varför jag trott det heller, kanske för att jag alltid har haft enkelt att hitta nya vänner och att socialisera mig i nya sällskap. Men om vi ska vara ärliga så säger väl det egentligen ingenting?

En introvert person laddar energi i ensamhet, en extrovert person får sin energi från andra. Jag tillhör definitivt den första gruppen.

För mig har det alltid varit krävande, både psykiskt och fysiskt, att vara social och att vara mittpunkten i ett socialt sammanhang. Det har alltid varit svårt att orka med många timmars socialiserande och återhämtningen efteråt har alltid varit lång. Men jag har många gånger varit den personen som har stått i centrum även om jag kanske inte har uppskattat det till 100 %. Jag vet inte varför det blivit så. 

Som nybliven mamma så har det här blivit mycket tydligare för mig. Jag trodde, eller i alla fall ville tro, att så fort bebisen kommit ut ur min mage så skulle jag vara tillbaka i det sociala igen. Så har det inte blivit. De första tre månaderna har jag varit hemma med min lilla dotter och sett det som ett obehag att ta sig ut för mycket. Framförallt för att jag inte har fått tid för återhämtning som förut eftersom jag har en bebis nu som inte sover till 100 %. Det har känns som en press att ta sig ut och träffa människor, särskilt eftersom man inte är helt inne i föräldrarollen ännu och fortfarande arbetar på att veta hur man ska få allt att fungera.

Samtidigt så har jag ändå saknat att ha samtal, möten och att hitta på saker med andra människor. Min man har påtalat detta också – han vet att jag mår bättre av att vara med vänner och komma ut ibland, men han vet också att jag har svårt att få tummen ur arselt och ta mig ut. Därför så gjorde mig så glad när jag blev ”uppraggad” av en tjej i våran föräldragrupp som ville ses privat. Det gav mig liksom ”inget val”, jag ville lära känna henne. Det blev en öppning för mig att börja komma ut mer och att försöka hitta energi i möten, istället för att bara stänga in mig själv i tron att energi endast kommer från vila.

Hon hat även introducerat mig för andra mammor och vi har träffats nu sammanlagt fyra gånger, ensamma och i grupp, och det har hittills varit så himla skönt att möta andra i samma situation och att få låt Emilia träffar jämnåriga.

Jag tror att att man ibland behöver en knuff i arslet för att ta sig ut ur sin safety zon och jag har blivit knuffad. 

Och det känns jävligt bra.

Jag må vara introvert men det ge mig faktiskt mycket att träffa andra i min situation också. Det får jag inte glömma.

KAN DU MÅLA ALLT MED FÄRGER I EN VIND?

Det har varit så mörkt så länge. Ett barn blev till för precis ett år sedan och växte sedan inom mig och skapade en stor inre konflikt. Att förebereda sig inför att bli mamma innebar att alla de där hemska sakerna jag så länge lyckats glömma kom upp på tapeten igen.

Jag hade så många otäcka frågor i mitt huvud. Jag var så rädd att historien skulle upprepa sig själv, att allt det hemska som jag sett hos en av mina nära under min uppväxt skulle återfödas i mitt lilla barn som låg så oskyldigt i magen. Jag hade panik. Jag tänkte ”gener gener gener” och glömde helt miljön (och alla andra faktorer).

Det var så hopplöst, tomt och brutalt att sitta utan skyddsväggar, alldeles hormonhög, och att gå igenom alla de gånger de gjort så ont i mitt barnahjärta. 

Sen fick jag kicken, blev så jävla illa behandlad och utsparkad. Mina kollegor ifrågasatte t om hur jag ens kan ha vänner. De förstod inte hur någon kunde tycka om mig. Det gjorde så jävla ont.

Sen kom balanssjukan. Jag låg i en sjukhussäng och kunde inte röra mig, gjorde toalettbesöken på mig själv, kunde knappt se, fick dropp och bara grät och grät och grät. Jag trodde jag skulle dö och att mitt barn antingen redan var dött eller skulle gå förlorat. För hur kunde något överleva där inne när jag inte ens åt, drack eller kunde se vem som stod framför mig?

Och jag sov aldrig de sist tre månaderna. Jag tog sömntabletter för att få tre timmar/dygn. 

Sen kom förlossningen. Hemsk. Lång. Tuff. Ett litet barn kom ut och det första jag sa var ”jag vill inte ha henne hos mig, ge henne till Gustav” för jag orkade inte. Jag bara grät. Jag var så utmattad och slut mentalt så jag bara ville därifrån.

De tre dygnen på bb var nog några av de värsta dygnen i mitt liv. Jag kände ett stort ansvar för mitt barn men ingen kärlek. Jag bara grät och hade stor ångest. Tur jag hade vänner som sa att de upplevt samma sak, för jag trodde jag höll på att bli knäpp på riktigt. Deras ord blev min räddning.

Första veckan hemma sov jag inte heller och började därför hallucinera. Ångest, mörker och panik. Jag dagdrömde om att fly. Jag ångrade att vi tagit beslutet att skaffa barn. Jag orkade inte känna något. Jag tittade på det lilla knytet och tyckte hon var söt men inte mer.

Det tog veckor för mig att återhämta mig efter allt och att få sova ut och bli mig själv igen. När jag fick sova, äta och andas så vaknade jag till liv igen.

Då kom kärleken och den växer fortfarande.

Jag älskar min dotter så mycket. Jag är så stolt över henne. Varenda dag med henne är en välsignelse. Hon är priset för min kamp. Min stora kärlek. 

Hon målar hela min värld och gör den så vacker. Hon är underbar. 

Jag älskar att vara mamma till henne. 

FÖRSTA GÅNGEN SOM DU SKA HÅLLA NÅGON I HAND

Jag tänker mycket på Emilias alla första gånger.

Jag tänker på hur hon kommer lära sig att stå, gå, prata och kunna säga ”mamma”. Hur hon kommer börja fråga om vad allting är, hur allting fungerar och hur jorden snurrar runt.

Men jag tänker också på alla hennes första gånger som ung vuxen.

Första gången som hon får pirret i magen när någon tittar lite extra på henne. Första gången som hon tittar på sig själv i spegeln och tänker ”vad fin jag är idag”. Första gången som hon gör bort sig totalt och blir alldeles röd i ansiktet. Första gången hon testar att dricka alkohol. Första gången hon blir besviken eller får sitt hjärta krossat. Första gången hon åker utomlands själv. Första gången hon står alldeles ensam i sin egna lägenhet och bara lyssnar på tystnaden.

Jag tänker att jag inte jag stoppa henne från att göra misstag. Hon måste få lära sig av sina egna minor. Jag kan bara vara där när hon faller och ta emot henne med egen erfarenhet och med öppna armar.

Som vilken mamma som helst, eller en person som älskar någon annan, så vill jag såklart inte att hon ska smygröka, sminka sig allt för ung, ha oskyddat sex, supa till det ordentligt, gå ute ensam om natten hem från krogen eller ge så mycket av sig själv till någon annan så att hon står tom kvar. Men jag unnar henne det. Jag vill att hon ska få känna sig busig och olydig ibland. Jag vill att hon ska palla äpplen, skolka ett par gånger och bryta mot reglerna. Jag vill att hon ska få känna den där underbara värmen av någon annan som närmar sig med vinsmak i munnen och allting är nytt och spännande. Jag vill att hon ska sitta på sin balkong och prata om livet med sina vänner hela natten och skratta åt alla misstagen hon gjort. Jag vill att hon ska dansa hela natten lång och sen ramla in i något sött. Jag vill att hon ska vakna upp på morgonen och skratta åt att hon kanske inte riktigt minns hur hon hamnade där.

För jag kan lika gärna ge henne friheten. Jag kommer aldrig kunna styra henne. Jag kan lika gärna inse det nu och istället unna henne alla misstag och fallgropar som kommer på vägen, för det är det som är livet. Jag kan lika gärna ge henne kickarna och bara hoppas på att hon tar sig ur alla fällor och är förnuftig nog att veta var gränserna går.

Det kanske låter konstigt, min dotter är bara 8 veckor, men jag vet att hon är som mig. Vi är av samma skrot och korn. Hon är stark som sin mamma, envis och smart. Hon har samma låga som mig. Hon kommer alltid brinna, ingen kan släcka henne. Hon kommer att hamna i strul och göra tokig saker men hon är smart nog att förstå var gränsen går. Jag vet att det är en liten förnuftig dam jag har skapat. Jag känner det på mig. Jag ser det i hennes ögon.

Jag vill att hon ska få älska, bli älskad och gapskratta rakt ut fast hon inte riktigt vet varför. Jag vill att hon ska få dansa på borden, hålla någon i handen när hon går hem, shoppa upp hela sin första lön, utforska världen, äta så mycket glass så hon kräks, stänga in sig och titta på film en hel helg, dejta den snyggaste killen hon sett, köra lite för fort, piffa upp sig själv med ett snyggt läppstift på lördagen och dagdrömma om framtiden och allt hon kan göra.

Och jag hoppas att hon kommer att samla på alla de där speciella stunderna och sortera bort de stunderna som inte var riktigt lika bra.

Jag vill, med andra ord, ge henne livet. Och det är det jag gör nu. Jag ger henne ett liv med kärlek och trygghet som sen ger henne en bra grund inför allt jag aldrig kommer kunna påverka. Och jag hoppas att jag kommer få vara en del av hennes värld även efter 18 år och att vi ska kunna skratta och gråta tillsammans och alltid ha varandra.

FÖR ALLTID

Det finns två människor i mitt liv som förgyllt mig som människa och letat fram den bästa versionen av mig. Mina två bästa vänner, Lena och Gustav. Jag kan sabba till allt, klanta mig och göra misstag men de tar alltid emot mig och accepterar att jag inte alltid är på topp. De är dem jag delar allt med. De är hos dem jag skrattar så jag ibland gråter.

Med er vill jag alltid leva. Utan er funkar inte mina system.

Jag älskar er så mycket.

20140519-091343-33223222.jpg

1069377_10151729404169802_1730230461_n