Etikettarkiv: featured

EN MÅNAD PÅ JOBBET 

Firade en månad på mitt nya jobb förra veckan – med en liten film.

Annonser

YOU BETTER WORK, BITCH

Under två veckor har jag nu arbetat. På två veckor har jag lärt mig jättemycket men jag har väl ungefär lika mycket kvar och lite till att lära in. Det var till en början energikrävande och tufft men har nu övergått till att ge mig energi istället. Jag menar, det var ju ändå 1.5 år sedan jag sist arbetade….

Det jag hittills kan konstatera är att det är roligare att arbeta som koordinator än som administratör. Som koordinator arbetar man mer mer människor och är med ”där det händer” med evenemang och bokningar. Det trivs jag jättebra med. Jag är en people-person.

Jag behöver bygga ut mitt kontaktnät i framtida arbetssyfte, det har varit för fattigt, och jag kommer verkligen kunna göra det här.

Sen finns det ju fördelar med att sitta som admin på en kontorsstol en hel dag också med nosen ner i en hög papper – jag saknar musiklistor, valfri klädsel och dagar jag själv kan planera. Inte så konstigt kanske när man arbetat själv på ett kontor i nästan tio år.

Jag försöker fortfarande ta reda på vad jag vill bli och vad jag vill arbeta med i framtiden (eftersom lärardrömmen inte kommer bli av, för mkt studielån/för lite lön/för mkt slit/för vad egentligen) så det här är en bra väg för mig att gå. Testa något nytt och uppleva en helt annan typ av arbetsdag.

Det är kul på mitt nya jobb, för att sammanfatta. Jag trivs riktigt bra hittills.

 

 

 

ETT ÅR IDAG – VÅRAN EMILIA

Idag fyller min underbara, glada, busiga, känslostarka och envisa dotter ett år. 

Det var alltså ett år sedan hon kom ut den där lördagsmorgonen 07.55 och var så otroligt vacker. Jag trodde att nykläckta barn skulle vara geggiga och fula men hon var så vacker så det knappt gick att ta in.

Vi sa att om vi klarar första året så klarar vi allt och här står vi nu – alla tre tillsammans. 

Jag älskar dig, Emilia. Jag kommer alltid finnas där och lära dig i livet. Du är min värld och min glädje. För alltid.


IGÅNGSÄTTNING

Idag, för ett år sedan, bröt jag ihop emotionellt. Jag hade gått över bf, var gigantisk och säker på att mitt barn var för stort för att komma ut ”den rätta vägen”. Jag försökte tvinga mig till ultraljud men fick inget. Ångesten växte. Mina söta barnmorskor försökte verkligen hjälpa mig utan resultat, det var fullt upp på Förlossningen. 

Så jag blev tokig. Hotade med att om ingen tog mig på allvar så skulle jag själv ta ut barnet ”här och nu”. Det funkade.

Vi fick tid för ultraljud inom ett par timmar och jag ringde hem Gustav från jobbet. Vi tog inte med oss någonting utan åkte upp för att stämma av storleken på barnet. Det vi inte visste då var att man då skulle upptäcka att mitt vatten var slut och att barnet måste ut NU. 

Tre timmar fick vi på oss – efter att vi känt oss dumma som inte tog med bb-väskan och fått höra att de egentligen inte ville släppa iväg oss alls – och sen skulle vi läggas in för igångsättning. 

Sen kom vår dotter till världen. 

IT’S THE END OF AN ERA

På måndag börjar jag arbeta, efter en 1,5 års lång ”paus” från yrkeslivet. Mitt barn fyller ett år och jag har varit hemma med henne hela första året. Nu är det dags för pappa att vara hemma med henne och få kvalitetstid medan mamma bringar in cashen. Och ni anar inte hur länge jag längtat och saknat det vanliga livet. Jag vill så gärna börja arbeta igen!

Sen slår det mig att det här är slutet på mina och Emilias föräldradagar. Vi kommer inte längre vakna ihop, spendera dagen ihop och lägga oss ihop. Vi kommer ha nån timme om dagen att ses och inte mer. Mitt hjärta går sönder.

Jag är så rädd att hon ska tro att jag lämnar henne frivilligt, att jag bortprioriterat henne, att jag inte orkar med henne mer. Tänk om hon tror att mamma ledsnat, inte vill ha henne mer. Tänk om.

Jag mår inte bra nu, så är det bara. Jag har sån superstor megaångest över den här förändringen så jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Jag gråter, dagdrömmer om att kidnappa mitt barn och åka så långt bort jag bara kan så att ingen kan ta henne från mig, och har svårt att andas.

Oh the irony… här har jag i månader drömt om ett arbete och så blir jag typ headhuntad till ett jävla drömjobb och vad händer? Jo, jag mår dåligt över det. Men så är det väl att vara mamma? Man måste väl bara vänja sig att vara utan den där andra halvan. Man måste. 

Men jag älskar henne så enormt. I förrgår när jag skulle sova middag med henne så sträckte hon fram kaninörat under min näsa så jag fick lukta på den, precis som hon gör när hon ska sova. Vem gör något så fint när man är så liten? Mitt älskade barn. Älskade älskade älskade mammas Emilia. 

Andas…. Det kommer att gå bra. Jag måste minnas att andas.

OM MAN SKULLE GÖRA ALLT IGEN

Jag mår bra nu. Jag är solfärgad, lugn i själen, exalterad inför framtiden och nöjd med det mesta. Jag väntar in bekräftan på att få gå ut med mitt nya jobb (inte officiellt ännu) och njuter av den sista tiden hemma med lillan och pappan.

Tänk att hon snart fyller ett år…. Jag kan inte fatta det. Vårt lilla pratande yrväder – ett år! 

Vi har ingen stress med syskon. Jag vill egentligen bara ha ett barn, särskilt efter svår graviditet. Men jag har satt upp vissa regler om jag en dag skulle gå med på att producera en till (även om det känns extremt lång borta idag) och det är följande:

1. Emilia ska vara blöjfri. 

2. Emilia ska ha sovit hela nätter minst ett år först.

3. Jag ska inte vara gravid på sommaren, max i v.20. ALDRIG IGEN HÖGGRAVID I VÄRME.

4. Jag ska ha gått ner till min normalvikt och helst lite mer innan så jag inte går upp så pass att jag får smärtor igen i armarna som håller mig vaken dygnet runt och så jag inte får problem med fötter och inte kan gå.

5. Jag ska arbeta på ett företag där man inte sparkar gravida.

6. Vi ska ha gift oss först.

7. Jag ska ha druckit mycket vin först och tittat ut på krogen några ggr.

8. Försöka samordna graviditet med min bästis.

9. Sparat ihop en bunt pengar så vi klarar föräldraledigheten.

10. Jag ska ha mått bra lääääänge först.

SNART HAR ETT ÅR GÅTT

Vad kan man säga om vår tid under Emilias första år i livet? Inget år har varit mer utmanande, tröttare, jobbigare, tuffare – eller mer underbart.

Vi fick ett barn som inledde sina första månader i livet med att skrika och inte sova. Det där folk säger om att nykläckta barn sover 20/dygn stämmer inte, vill jag lova. Emilia var vaken dagar och nätter fram till hon var 6 månader. Då började hon sova middag och helt plötsligt var livet något helt annat och varje dags kamp för att bara orka leva fick sitt slut.

(Okej, hon sov faktiskt några hela nätter runt tre-månader… De nätterna räddade mitt psykiska tillstånd och gjorde att jag äntligen fick återhämta mig och bli frisk från virussjukdomen jag fick i V30.)

Så vi fick en tuff start på ett år som redan hade varit vårt värsta och sjukaste någonsin. Det var flera gånger jag ville stänga dörren hemma och dra. Men jag stannade alltid kvar.

Men det gjorde mig stark. Att leva med dödsångest samtidigt som man gick hemma själv med en balanssjukdom och ett litet oskyldigt barn lärde mig bli tuffare. Och min och Gustavs relation växte enormt. Vi blev mer sammansvetsade, lutade oss på varandra, älskade varandra lite mer.

Och när nyåret kom så kom Emilia in i sin värsta sov-ingenting-fas hittills och vi fick hjälp av farmor och mormor som tog nätter, jag fick gå till sömnläkare och få lära mig sova igen, fick tabletter utskrivna som skulle hjälpa mig till djupsömn (vad är djupsömn? Jag hade inte upplevt det sen tidiga våren 2015). Det räddade oss.

Vi kom igen den perioden och därefter kom lyckan och glädjen jag hade drömt om. De där stora och starka härliga känslorna.

Sen har allting bara rullat på och den oturen vi hade 2015 har vi blivit kompenserade för – vi fick dagisplats på ett litet privat dagis (precis det vi önskade) fast vi egentligen låg långt ner på listan och inte hade en chans, jag blev headhuntad och kommer inom kort börja arbeta som koordinator medan Gurra får gå hemma på pappaledighet till nästa år, Emilia är ett fantastiskt tryggt och lyckligt barn (precis som vi jobbat och slitit för sen hon föddes)….

Vi är lyckligt lottade. Och lyckliga. Väldigt lyckliga.

Och nu har vi semester tillsammans. Det är magiskt.

HÄNGPATTAR & EXTRAKILON

Säga vad man vill om kroppen efter en födsel – man är stolt ändå! Man har klarar av att producera en människa, den bästa i hela världen, och det är man så tacksam och stolt över.

6 kilo bor kvar på min kropp men jag är säker på att de försvinner när jag börjar mitt nya rörliga arbete (mer om det då det är officiellt, inväntar bekräftelse).

Jag har gått ner 27 kg och har pattar tre ggr så stora som de små jag hade innan och de väger bly. Men jag är nöjd! Jag mår så bra i mig själv nu – är så glad och energisk i själen.

image