SNART HAR ETT ÅR GÅTT

Vad kan man säga om vår tid under Emilias första år i livet? Inget år har varit mer utmanande, tröttare, jobbigare, tuffare – eller mer underbart.

Vi fick ett barn som inledde sina första månader i livet med att skrika och inte sova. Det där folk säger om att nykläckta barn sover 20/dygn stämmer inte, vill jag lova. Emilia var vaken dagar och nätter fram till hon var 6 månader. Då började hon sova middag och helt plötsligt var livet något helt annat och varje dags kamp för att bara orka leva fick sitt slut.

(Okej, hon sov faktiskt några hela nätter runt tre-månader… De nätterna räddade mitt psykiska tillstånd och gjorde att jag äntligen fick återhämta mig och bli frisk från virussjukdomen jag fick i V30.)

Så vi fick en tuff start på ett år som redan hade varit vårt värsta och sjukaste någonsin. Det var flera gånger jag ville stänga dörren hemma och dra. Men jag stannade alltid kvar.

Men det gjorde mig stark. Att leva med dödsångest samtidigt som man gick hemma själv med en balanssjukdom och ett litet oskyldigt barn lärde mig bli tuffare. Och min och Gustavs relation växte enormt. Vi blev mer sammansvetsade, lutade oss på varandra, älskade varandra lite mer.

Och när nyåret kom så kom Emilia in i sin värsta sov-ingenting-fas hittills och vi fick hjälp av farmor och mormor som tog nätter, jag fick gå till sömnläkare och få lära mig sova igen, fick tabletter utskrivna som skulle hjälpa mig till djupsömn (vad är djupsömn? Jag hade inte upplevt det sen tidiga våren 2015). Det räddade oss.

Vi kom igen den perioden och därefter kom lyckan och glädjen jag hade drömt om. De där stora och starka härliga känslorna.

Sen har allting bara rullat på och den oturen vi hade 2015 har vi blivit kompenserade för – vi fick dagisplats på ett litet privat dagis (precis det vi önskade) fast vi egentligen låg långt ner på listan och inte hade en chans, jag blev headhuntad och kommer inom kort börja arbeta som koordinator medan Gurra får gå hemma på pappaledighet till nästa år, Emilia är ett fantastiskt tryggt och lyckligt barn (precis som vi jobbat och slitit för sen hon föddes)….

Vi är lyckligt lottade. Och lyckliga. Väldigt lyckliga.

Och nu har vi semester tillsammans. Det är magiskt.

HÄNGPATTAR & EXTRAKILON

Säga vad man vill om kroppen efter en födsel – man är stolt ändå! Man har klarar av att producera en människa, den bästa i hela världen, och det är man så tacksam och stolt över.

6 kilo bor kvar på min kropp men jag är säker på att de försvinner när jag börjar mitt nya rörliga arbete (mer om det då det är officiellt, inväntar bekräftelse).

Jag har gått ner 27 kg och har pattar tre ggr så stora som de små jag hade innan och de väger bly. Men jag är nöjd! Jag mår så bra i mig själv nu – är så glad och energisk i själen.

image

HALLÅ HALLÅ

Fick en notis om att jag inte bloggat på 17 dagar?! Sicken torka ni får dras med. Jag är ju mamma”ledig” säger dem men helsike vad tiden rullar på och definitionen av ledig får mindre och mindre betydelse ju mer den lilla växer och tar form.

Sedan sist så har jag hängt med min familj, jagat lillan som kryper och börjar ställa sig upp mot möbler (DANGER!), barhoppat och dansat i alldeles för höga klackar på krogen (AJAJAJ), hängt på Öppna förskolan, träffat nya vänner, pratat med Christer Sandelin, druckit jävligt många chokladshakes, kommit i strlk 40 i jeans, hällt i mig massivt mycket kaffe och vatten, kört bil och pluggat teori, kikat på Sveriges första EM match, kollat på studentflaken, ätit en massa luncher, styrt upp i rabatten och klippt buskar, varit på besök på en förskola, hängt på Grand National, blivit IKEA FAMILY medlem, hittat massa nostalgiska musiklistor på Spotify, lärt min dotter att dansa och så mycket mer.

Så när ska det finnas tid att blogga? Precis NU, när trollet äntligen tagit sig en tupplur och jag får njuta i solen i några minuter.

TREVLIG SOMMAR! 

  

SATURDAYS

Idag ska jag förtränga att Johnny Depp tydligen ska ha slagit sin fru och istället för att sörja hans fall så ska jag lyxa till med en stor och fantastisk brunch på Hotellet.

Sen ska jag byta mina skor för de glappar i hälen och åka iväg på kalas.

Ikväll ska vi grilla hos oss med familj. Svärfar har ju faktiskt blivit 60 och det måste ju firas!

Kom igen nu vädret, håll ihop!

THESE FOUR LONELY WALLS HAVE CHANGED THE WAY I FEEL

Gräset är inte grönare på andra sidan.

Min man åkte till Barcelona i torsdags och jag räknade ner dagarna till egentid (lillan skulle bo lite hos mormor). Hög av förväntan. Sådan stor spänning. Alldeles för många planer.

Sen åkte han och jag fick allt jag planerat kastat i ansiktet och hela huset var knäpptyst. Ingen att ta hand om, ingen som krävde nåt av mig.

Jag passade på att kika ner på stan och spenderade en riktigt härlig kväll med bästis. Lugnt och skönt. Och så gick jag på 30års fest och tog det lika lugnt där och kom hem i någolunda bra tid.

Men det tog ungefär 2 dygn och sen stod jag där och stirrade i väggen och frågade mig själv varför jag trodde det skulle vara så underbart att vara själv. Jag har ju aldrig trivs med att vara själv – egentligen.

Jag blir inte en sån bra människa när jag blir matad med för mycket egentid och ansvar. (Det såg vi ju allihopa när jag hade mina tre singelår. Been there, fucked that up). Jag är en sån som behöver lite övervakning i självständigheten. Någon som knuffar åt rätt håll, lugnar mina starka känslor lite och hålle mig nere på marken.

Det är Gustavs jobb. Och han får typ aldrig mer ta ledigt, känner jag. Det är inte bra. Haha.

Navigate your way through my page by choosing a category. Every category represents a part of me and what is my fire.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.